Otrevlighet, ett vinnande koncept?

Jag har förvisso aldrig jobbat som telefonförsäljare men....

Vinner man verkligen fler kunder på att vara jävlig och dryg?

Har nu under 2 veckors tid blivit jagad av mer eller mindre otrevliga telefonförsäljare. Det är väl en sak om det ringer någon och försöker sälja en produkt eller en tjänst till mig och när jag visar mitt ointresse genom att på ett trevligt sätt säga "nej tack" tackar för sig och önskar mig en fortsatt trevlig dag. Det kan jag ta. Jag hatar inte alla människor och jag vet att telefonförsäljning nu mera är en ganska stor del av försäljningsmarknaden. Men när det ringer folk som blir arga, ja t o m ifrågasätter varför jag inte vill ha deras jätte bra tjänst. Ifrågasätter varför jag inte vill spara pengar. Mer eller mindre undrar om jag är dum, då blir jag arg.

"ja, men varför vill du inte ha det här istället för det du redan har. Det är ju mycket billigare. Vill du inte tjäna lite extra pengar. Spara några kronor i månaden"

Men för tusan, jag hade ju redan svarat nej. Behöver jag verkligen förklara för dem varför också?

Jag har väldigt svårt att tro att man vinner över folk genom att tjata. Ska iofs erkänna att jag vet folk som "vunnits över" på grund av ihärdigt tjatande och en utlovad rabatt, men det kan väl inte vara många som ändrar sig bara för att nån tjatar tillräckligt länge på dem?

Det har verkligen omvänd effekt på dig. Jag vill inte vara otrevlig och slänga på luren i örat, men nästa gång någon jävel ifrågasätter min intelligens ska jag förklara vilka idioter dom är och sen slänga på luren i örat.

Watch out, Berenike is out for revenge!!!



(Vill här tillägga att jag faktiskt känner en som arbetar som telefonförsäljare och denna personen är både intelligent och trevlig och beter sig inte som ett svin i telefonen när hon ringer upp de hon ska.)

En känslomässig berg & dalbana...

I ena stunden arg, ledsen och besviken. Julen närmar sig. Jag älskar julen, men den här julen blir inte som innan. Det blir första julen som min dotter ska fira utan båda sina föräldrar samtidigt. Känns orättvist, men vad ska man göra. Nu är det som det är. Blir tårögd av tanken på det till och från i alla fall.

I nästa stund vänder jag mig om och ser hur min dotter och hennes kusiner tagit på sig kjolar och dansar i bakgrunden. Så söta. Det får mig att le. Jag stortrivs på mitt nya jobb och lägenheten är toppen. Det får mig att må så väldigt bra det också..

Sätter igång lite Winnerbäck. Kan inte låta bli att bli glad då. När allt kommer omkring är livet rätt skönt i alla fall.

En uppdatering från gårdagen.

AJ!

Det måste vara farligt med träning...

Var med på min första "fys-timme" på jobbet idag. Vi har en timmes betald träning i veckan under arbetstid. Vi var några stycken som bestämt oss för att spela lite innebandy. Jag tycker det är ruskigt kul med innebandy så det kändes kanon.

Nu känns det mindre kanon. Det var 5 år sen jag spelade sist tror jag. Har ont på många spännande platser och i många muskler jag knappt visste fanns. Snacka man är otränad.

Ska även tillägga att det bara är drygt 2 timmar sen vi slutade spela. Hur fasen ska det inte kännas i morgon då.

Men, det som är bra med lagsport är att man bli pushad att fortsätta. Annars hade man aldrig orkat hålla på i en timme med att springa och tvärstanna tvärt och springa igen.

Nästa vecka, då ska jag på det igen. Någon gång måste det väl kännas lättare, eller?? *s*

Det är ju helt sjukt egentligen...

Här om morgonen hittade jag en snabbare väg från dagis till tåget. Istället för att ta en promenad på ungefär 12-13 minuter så hittade jag en väg där det bara tar 5 minuter ner till tåget. Detta gör att jag hinner med ett tidigare tåg och lägger på lite tid på mitt flex. Inte alls fel en dag när man vill vara ledig.

Nu är saken den att jag går bara vägen från dagis till tåget på morgonen. På vägen hem tar jag den längre vägen. Okej, det är toppen för konditionen, men i ärlighetens namn så rör jag jäkligt mycket på mig just nu i alla fall så just den tiden kunde jag klara mig utan. Anledningen till att jag väljer den andra vägen är en helt annan nämligen denna: Jag vågar inte.

På morgonen är det lite ljusare, även fast klockan bara är strax efter 7. Men på kvällen när jag ska gå och hämta dottern från dagis är det så förbannat mörkt och den kortare vägen är skum vid den tiden och kantade av träd och buskar på många platser. Jag ser framför mig hur någon ska stå bakom ett träd eller en sten och hoppa fram och göra allehanda vidriga saker. Allt från rån och misshandel till våldtäckt. Är det bara jag som är sjuk eller?

Okej, jag kan väl erkänna att mitt nya jobb gör att jag tänker lite mer på alla otäckheter som händer hela tiden, men även om jag inte haft det jobbet hade jag tänkt och agerat likadant. Det känns onödigt att utsätta sig för risken att gå på ett ställe som inte känns tryggt när det är mörkt.

Jag tycker det är läskigt att samhället blivit så rått att man faktiskt behöver tänka på sånt här, men vad gör man. Jag tar faktiskt hellre den längre promenaden på kvällen än risken av något annat.

Gratistidningsträsket.

Helt sanslös. Det går nästan inte att komma ner till tåget utan att få med sig en gratistidning. Det är ju inte bara en längre, det är ju en hel uppsjö.

Metro
City
punkt.se

Ja visst, det är väl bra att det finns tidningar att läsa, speciellt om man slipper betala för dem. Dessutom tycker jag de håller åtminstone hyfsad ordning på dem. Det är inte hysteriskt skräpigt med tidningar överallt. Dock är det lite läskigt att man måste bli överfallen varje morgon av 3 tidningsutdelare för att jag ska ta just deras tidning.

Är det nu så att de råkat missa att ge än en tidning så behöver man inte vara orolig, de ligger nämligen tidningar uppradade längst hela gången till tåget. Dessutom finns det tidningshyllor där man kan ta sig ett exemplar. Tidningar överallt. Och om man nu ändå lyckats undkomma en tidning så är det bara att ta en av de kvarlämnade på tåget.

Jag tror nästan det är omöjligt att inte få en tidning faktiskt.

I morse när jag däremot ville ha en tidning hade jag tydligen råkat bli osynlig och ingen såg mig, gick fram och drog tag i en tidning och tackade sen artigt.

Så, vad har jag nu kommit fram till? Ingenting, men så är det ibland.

Barnvagnsmaffian?

Är det så att det finns en barnvagnsmaffia?
Vart ligger i så fall deras högkvarter och hur får man vara med?

Ja, det är ju inte så att jag vill bli medlem utan snarare att jag vill veta vart jag ska skicka mitt brev med några frågor.

Här kommer ett utkast ur brevet jag skulle skicka:

"Hej Barnvagnsmaffian,

Jag har sedan länge haft några frågor och funderingar som jag velat ta upp med er.

1. Är det så att bilar stanna med automatik bara man sticker ut barnvagnen mitt i gatan?

2. Är det en oskriven regel att man som medlem i barnvagnsmaffian får stanna var som helst i grupp och ta upp alla plats som finns att gå på bara för att ha ett av era möten. Även om detta orsakat persontrafikstockning?

3. Är ni på något sätt sammanlänkade med kundvagnsmaffian som har rätt att köra hur det vill inne på affären, bara dom kommer fram först till kassan?

Mvh

Berenike."

Och så till er som inte inneslutits i denna grupp av människor. Grattis!! Ni har troligen ett gott förstånd.

Hur man bäst får ett barn missanpassat till samhället!

Det förvånar mig varje dag hur många föräldrar som daltar alldeles för mycket med sina barn. Klart man inte kan säga nej och vara tråkig jämt men visst måste det väl finnas nån slags medelväg, eller?

Träffade på en mamma en gång, genom en gemensam vän, som var en hysterisk "hönsmamma". Hon kunde inte lämna sitt barn själv i mer än någon minut innan hon gick för att se att han hade det bra, även fast vi andra kunde höra att alla barnen lekte och hade det roligt tillsammans. När hennes barn levde rövare och skrek och var allmänt störande för alla andra människor på stället struntade hon i vilket och log och frågade bara om han hade det roligt. Droppen för mig var när en man i sällskapet skojade med barnet. Han sa lite hastigt "nej, det där glaset får du inte dricka ur" och log när pojken skulle ta sig ett glas läsk. Det var varken med en barsk röst eller speciellt skräckinjagande. Ändå bestämmer sig mamman för att barnet bli rädd. Vi pratar om en 5 årig kille och han blev INTE rädd. Mamma drog honom till sig, kramade om honom och sa "var den dumma farbrorn läskig".

HALLÅÅÅ!!!

Vi andra vuxna satt och tittade på varandra och visste inte riktigt var vi skulle säga eller göra.

Sen satt hon hos honom under de närmast 30 minutrarna. När min vännina frågade henne om han inte skulle gå och leka med de andra barnen igen så sa hon att han blev så himla rädd så hon ville inte lämna honom ensam just då.

En annan mamma jag känner är så rädd för att hennes barn ska bli mobbad eller utanför så hon gör allt hon kan för att motarbeta detta. Han ska ha märkeskläder. Det är väldigt viktigt. Han ska ha alla nya leksaker. Hon berättar mer än gärna om den och den leksaken och dom och dom kläderna från det och det företaget. Jag slår dövörat till och nickar och ler. Hon är hysteriskt rädd för att han ska bli behandlad orättvist, så hon letar nästan fel. Personalen på dagis är inte tillräckligt glad eller trevlig när hon lämnar honom där. När saker ska göras så ska det vara total rättvisa som gäller. "Vänta nu, har inte han plockat undan mer än henne nu. Du måste faktiskt också hjälpa till, annars har han gjort mer" osv. Självklart ska man väl eftersträva rättvisa, men det går faktiskt inte att ha allt totalt rättvist. Så är inte vårt samhälle uppbyggt. Att ge barn den uppfattningen att det är så är att göra dem en otjänst inför framtiden. Självklart ska man inte låta ett barn alltid komma undan medans det andra alltid får städa undan efter lek själv, men nånstans måste man sluta lägga sig i och låta barn lösa saker själv också.

Han får absolut tillsägningar om han gör nått fel. Han får inte göra precis vad han vill. Men jag är rädd för att det hon nu gör mot sin son snarare kanske leder till det som hon är mest rädd för än bort ifrån det.

Inte vet jag. Jag är ju (tyvärr) inte allvetande. Jag har inte svar på alla frågor. Jag är inte världens bästa mamma. Jag gör bara det bästa jag kan och det är jag övertygad om (oftast i alla fall) att andra föräldrar också gör det. Men vore det inte bättre om alla bara gjorde som jag i alla fall. *skrattar*