4 år, en sjukdom?

Jag har sedan länge varit medveten om att jag är bra på att prata. Jag pratar mer än gärna, mycket, ofta och länge men jag kan tack och lov faktiskt lyssna på andra också.

Min dotter kan också prata, men jäklar, snacka om att jag har funnit mig "överman" i ämnet. Hon pratar jämt, hela tiden och alltid och hon vet absolut INTE när det är dags att hålla munnen stängt.

För någon månad sen var vi på närakuten då hon råkat ut för en lite olycka gällande sina händer och en giftig växt. Hur som helst, efter att min dotter pratar oavbrutet i 5 minuter med hon i mottagningsluckan lyckades sjuksköterskan innanför glasen få en syl i vädret och frågade henne då hur gammal hon var. Stolt visade hon upp 4 fingrar och sa: "Så här". Sköterskan svarade skrattandes: "Tänk jag kunde tro det. Precis som en 4 åring. Pratar hela tiden". Hon vände sig sen mot mig och sa: "Hade hon inte pratat hade hon nog varit rikigt dålig".

Ett annat tillfälle när jag fått kommentarer gällande detta var när mormor och morfar varit barnvakt. Morgonen därpå ringde jag för att kolla läget och morfar säger då: "Pratar hon alltid? Våra öron blöder".

När min pojkvän berättade för en bekant att han träffat en tjej med barn, närmare bestämt en 4 åring fick han frågan:" Pratar hon hela tiden" varpå han sanningsenligt svarade ja. Hans arbetskollega bara skrattade och sa att han själv hade en 4 åring så han förstod.

Alltså, 4 år är inte bara en ålder utan en sjukdom, en "jagpratarhelatidenoavbrutetomingenhindrarmig" sjukdom.

Men hon är söt :-)