Det är ju helt sjukt egentligen...
Här om morgonen hittade jag en snabbare väg från dagis till tåget. Istället för att ta en promenad på ungefär 12-13 minuter så hittade jag en väg där det bara tar 5 minuter ner till tåget. Detta gör att jag hinner med ett tidigare tåg och lägger på lite tid på mitt flex. Inte alls fel en dag när man vill vara ledig.
Nu är saken den att jag går bara vägen från dagis till tåget på morgonen. På vägen hem tar jag den längre vägen. Okej, det är toppen för konditionen, men i ärlighetens namn så rör jag jäkligt mycket på mig just nu i alla fall så just den tiden kunde jag klara mig utan. Anledningen till att jag väljer den andra vägen är en helt annan nämligen denna: Jag vågar inte.
På morgonen är det lite ljusare, även fast klockan bara är strax efter 7. Men på kvällen när jag ska gå och hämta dottern från dagis är det så förbannat mörkt och den kortare vägen är skum vid den tiden och kantade av träd och buskar på många platser. Jag ser framför mig hur någon ska stå bakom ett träd eller en sten och hoppa fram och göra allehanda vidriga saker. Allt från rån och misshandel till våldtäckt. Är det bara jag som är sjuk eller?
Okej, jag kan väl erkänna att mitt nya jobb gör att jag tänker lite mer på alla otäckheter som händer hela tiden, men även om jag inte haft det jobbet hade jag tänkt och agerat likadant. Det känns onödigt att utsätta sig för risken att gå på ett ställe som inte känns tryggt när det är mörkt.
Jag tycker det är läskigt att samhället blivit så rått att man faktiskt behöver tänka på sånt här, men vad gör man. Jag tar faktiskt hellre den längre promenaden på kvällen än risken av något annat.
Nu är saken den att jag går bara vägen från dagis till tåget på morgonen. På vägen hem tar jag den längre vägen. Okej, det är toppen för konditionen, men i ärlighetens namn så rör jag jäkligt mycket på mig just nu i alla fall så just den tiden kunde jag klara mig utan. Anledningen till att jag väljer den andra vägen är en helt annan nämligen denna: Jag vågar inte.
På morgonen är det lite ljusare, även fast klockan bara är strax efter 7. Men på kvällen när jag ska gå och hämta dottern från dagis är det så förbannat mörkt och den kortare vägen är skum vid den tiden och kantade av träd och buskar på många platser. Jag ser framför mig hur någon ska stå bakom ett träd eller en sten och hoppa fram och göra allehanda vidriga saker. Allt från rån och misshandel till våldtäckt. Är det bara jag som är sjuk eller?
Okej, jag kan väl erkänna att mitt nya jobb gör att jag tänker lite mer på alla otäckheter som händer hela tiden, men även om jag inte haft det jobbet hade jag tänkt och agerat likadant. Det känns onödigt att utsätta sig för risken att gå på ett ställe som inte känns tryggt när det är mörkt.
Jag tycker det är läskigt att samhället blivit så rått att man faktiskt behöver tänka på sånt här, men vad gör man. Jag tar faktiskt hellre den längre promenaden på kvällen än risken av något annat.
posted by Berenike | 11:13 AM
3 Comments:
Gör precis samma sak. När mökret faller blir jag rädd för det mesta. Det är verkligen tragiskt att man som kvinna känner så. Till råga på allt så läste jag i min lokaltidning om en tjej som blivit våldtagen i tunnelbanestationen bredvid min kl. 3 på dagen!! Så nu är man rädd hela tiden istället!
Du gör rätt i att ta omvägen - att ta det säkra före det osäkra. Jag undviker också att gå själv på kvällarna. Tycker det är mycket obehagligt och det är hemskt att man ska behöva känna sig otrygg i vårt samhälle.
Det är absolut bra att tänka på de riskerna, speciellt när det är barn inblandade. Men risken är tyvärr nästan lika stor att det händer något på öppen gata i fullt dagsljus eftersom folk har en tendens att blunda för att inte bli inblandade. I en storstad är det väldigt liten chans att någon är hjälpsam om något händer i folkmassan... ett rån, en lättare misshandel... de går bara förbi
Post a Comment
<< Home