När man inte kan sova.....

....ligger i sängen och lyssnar på klockan som tickar. Jäklar vad högt den kan låta när man inte kan somna. Finns inte en chans att ett ljud som egentligen är så diskret skulle hålla mig vaken i vanliga fall men när man inte ha ro att somna är alla ljud brutalt höga.

Tänker på ingenting. Tänker på allt. Herre gud vad mycket som hänt den sista tiden och vad fort det gått. Från ett förhållande man trodde var för evigt ( i all sin godtrogna bildhet) till att sitta själv i en lägenhet många mil bort med sin dotter och faktiskt inse hur mycket bättre man mår nu än på länge, bara några månader senare.

Surrande från datorfläkten, tickande från klockan.

Jag rycker till, plötsligt öppnar min dotter dörren till sitt rum och förklara att hon vill nånting. Knappt vaken. Med ögonen mer stängda än öppna vankar hon tillbaks till sin säng och lägger sig till rätta. Huvudet har knapp nått kudden innan hon somnar igen. Jag vill också sova.

Läser några rader ut en bok som trollbundit mig så men inte ens Browns spännande historia får mig att känna lugn. Jag vill sova. Är för trött för att vara vaken men kan inte sova.

Det är så mycket jag skulle vilja säga men så lite som kommer fram i denna stund när klockan passerat midnatt med snart en timme.

Jag gör ett försök till.
Lägger mig med huvudet på kudden, känner hur ögonlocken bli allt tyngre. Nu är det dags att vila, för vila är bättre än inget alls. Somnar gör man förr eller senare. Lägger mig och rensar huvudet på massa onödigt, tänker på framtiden. Allt känns plötsligt väldigt bra.

Ris och ros.......eller som jag skulle uttrycka mig, idioter och hjältar.

Att man, när man skaffat barn, sätter barnet i första hand när det gäller många saker borde väl vara en självklarhet men så är det verkligen inte för alla. Här följer några exempel på mer eller mindre (enligt mig) korkade bevis på tillfällen där personer tänker på sig själv före barnet:

Pappan ringer mamman och säger att han vill komma och hämta sin dotter. Vistelsen hos pappan ska vara i 5 dagar och under denna tiden måste pappan jobba 2 dagar. Mamman frågar då hur han tänkt lösa det med barnpassning undertiden han är iväg. Då föräldrarna bor på olika platser och dottern bor hos mamman finns ingen barnomsorg hos pappan. Pappan säger att hans nya tjej (läses tant) som dottern träffat 2 gånger (ca 5 timmar sammanlagt) ska ta hand om henne. Till och med dagis har inskolning. Hur kan man tycka det är okej att lämna dottern hos någon som mer eller mindre är en främling för henne. Speciellt korkad är idén då dottern knapp träffat pappa de senaste 4 månaderna. Att dottern ska lära känna den nya kvinnan (läses tanten) är en självklarhet om hon är någon pappan tänkt sig ha ett liv ihop med men vore det inte schysst för både dottern och den nya om de fick tid att lära känna varandra. Tilläggas bör att det finns andra som mer än gärna skulle ställa upp och ta hand om dottern då pappan behöver jobba några timmar men han förklarar att han absolut inte tänker fråga dem. Det viktigaste är tydligen inte dotterns välmående utan att pappa får bestämma, hur korkad idén än må vara.

En annan pappa sätter alltid sitt jobb och möjligheten att tjäna pengar före sin son. Han träffar honom varannan helg. Däremellan ringer han inte honom och när mamman frågar om han kan hjälpa till några timmar en kväll eller möjligen ta honom en dag tidigare än vanligt p g a att mamman ska iväg på ett viktigt möte eller iväg under helgen så går det absolut inte. Han får ju aldrig någon tid för sig själv säger han eftersom han jobbar så mycket. Stackarn. Mamman har självklart så mycket egentid så hon inte vet vad hon ska göra av den. Hon tar ju hand om sonen mån-sönd ena veckan och mån-fredags morgon andra veckan. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Man får förstå att det är viktigare för pappan att jobba och bli rik (skrattar så tårarna rinner) än att ta hand om sin son. Sonen kommer säkert ringa och tacka sin pappa om några år för att han jobbade istället för att ta hand om honom, eller så kanske risken är större att sonen väljer att inte ringa pappan alls. Tilläggas ska att den tiden pappan har sonen jobbar han också och låter sonens 12 åriga styvdotter ta hand om honom istället.

Det finns många andra "bra" idéer men jag orkar faktiskt inte skriva ner alla för jag blir på så förbannat dåligt humör då. Ska självklart sägas att det finns många mammor som inte heller vet hur man beter sig. Som påpekar för folk att de brukar säga att de vill döda sina barn, eller som saknar all form av empati för andra osv. Väljer dock att inte skriva om dessa heller då jag får skrivkramp om jag klottrar ner allt.

Tack och lov finns det MASSOR av bra pappor och mammor också, varesig de bor tillsammans med den andre föräldern eller inte. Föräldrar som alltid ställer upp om möjlighet finns. Som ser tiden med sina barn som kvalitetstid och inte en börda. Föräldrar som ser till att få lite egentid för att kunna fungera som bra föräldrar.

En applåd och en kram till dessa kämpar och en påse pisk (för att inte skrämma känsliga läsare) till de övriga idioterna som inte förtjänar så fina barn som de har.

Och den ljusnande framtid är vår.....

Nej, jag ska inte ta studenten. Ska däremot flytta imorgon. Blir en resa på drygt 40 mil från landsbygden tillbaks till storstan där jag en gång föddes och växte upp. Känns både spännande och lite läskigt.

Att packa är en hel vetenskap. Ska jag packa saker i logisk ordning för att ha det lite lättare när jag väl packar upp det eller snabbt behöver nått, eller ska jag försöka packa jämntungt och blanda barnleksaker med kökshanddukar och toalettartiklar bara för att få lite färre lådor.

Eftersom jag inte skulle kunna tänka mig att blanda hur som helst då det talat totalt emot mitt ordningssinne packar jag självklart kökssaker för sig osv. Hur noggrann man än är sitter man dock med några kartonger, låt oss kalla dem gott och blandat kartonger, där man sedan man kommit fram kommer få leta frenetiskt efter saker man behöver. Konstigt nog är det ju alltid i de lådorna just dessa "akutprylar" ligger.

Sen kommer man till nästa dilemma. Kommer allt få plats? Det är lustigt hur mycket saker man samlar på sig. Även fast jag kastat massor finns det ändå så oändligt mycket kvar. Packar så väl jag kan. Tar isär möbler till viss del. Sen sitter jag med en hög saker som inte får plats nångonstans. Det är då pappåsarna dyker fram. Gillar inte att packa i pappåsar, men vad gör man. Har jag dessutom riktig otur kommer jag spendera timmarna fram till midnatt med att ta isär möbler ännu mer då min flytthjälp anländer i kväll och vi då kan se hur stor chansen är att få in allt.

Nu till nästan sak. Att flytta innebär inte bara fysiskt arbete utan också psykiska påfrestningar. Beror väl lite på varför man flyttar men för mig som går ifrån ett förhållande på drygt 7 år är det både med lättnad och vemod jag åker. Funderar över hur det kommer kännas när jag väl sitter i min lägenhet. Antar att det vissa stunder kommer kännas skönt medans andra kommer fyllas av tårar och frustration.

Att plötsligt bli singel igen efter ett långt förhållande är ju en viss omställning men hjälp vad mycket fördelar jag kan hitta med det. Att få ta hand om bara mig själv och min dotter. Att få bestämma själv vad vi ska äta, när jag vill städa osv. Jag får inreda rummen hur jag vill och känner jag för att gå omkring och se ut som "hej kom och hjälp mig" en hel dag så gör jag det. Nu ska väl iofs tilläggas att jag har sett ut som jag känt för innan, men nu kan jag ju göra det utan att mitt samvete säger att mjukisbyxor varje dag kanske inte är hysteriskt upphetsande.

Hur som helst så lever jag lite efter talesättet "Efter regn kommer solsken" för jag har svårt att se att detta i slutänden blir något annat än positivt. Jag har ju faktiskt fått en möjlighet till en nystart. Kanske t o m få bli nykär någon gång igen. Det ni. *s*

Pga flytten kommer jag nu inte ha möjlighet att skriva lika ofta på ett tag, men om tillfälle finns så sätter jag mig vid en dator och skriver ihop nått. Allt detta pga att min nya bredbandsleverantör måste ta 3-5 veckor på sig att åka ut till telestationen och sätta igång det. Måste vara jobbigt.

Well, det var allt för nu. På återseende inom kort.