Hur man bäst får ett barn missanpassat till samhället!
Det förvånar mig varje dag hur många föräldrar som daltar alldeles för mycket med sina barn. Klart man inte kan säga nej och vara tråkig jämt men visst måste det väl finnas nån slags medelväg, eller?
Träffade på en mamma en gång, genom en gemensam vän, som var en hysterisk "hönsmamma". Hon kunde inte lämna sitt barn själv i mer än någon minut innan hon gick för att se att han hade det bra, även fast vi andra kunde höra att alla barnen lekte och hade det roligt tillsammans. När hennes barn levde rövare och skrek och var allmänt störande för alla andra människor på stället struntade hon i vilket och log och frågade bara om han hade det roligt. Droppen för mig var när en man i sällskapet skojade med barnet. Han sa lite hastigt "nej, det där glaset får du inte dricka ur" och log när pojken skulle ta sig ett glas läsk. Det var varken med en barsk röst eller speciellt skräckinjagande. Ändå bestämmer sig mamman för att barnet bli rädd. Vi pratar om en 5 årig kille och han blev INTE rädd. Mamma drog honom till sig, kramade om honom och sa "var den dumma farbrorn läskig".
HALLÅÅÅ!!!
Vi andra vuxna satt och tittade på varandra och visste inte riktigt var vi skulle säga eller göra.
Sen satt hon hos honom under de närmast 30 minutrarna. När min vännina frågade henne om han inte skulle gå och leka med de andra barnen igen så sa hon att han blev så himla rädd så hon ville inte lämna honom ensam just då.
En annan mamma jag känner är så rädd för att hennes barn ska bli mobbad eller utanför så hon gör allt hon kan för att motarbeta detta. Han ska ha märkeskläder. Det är väldigt viktigt. Han ska ha alla nya leksaker. Hon berättar mer än gärna om den och den leksaken och dom och dom kläderna från det och det företaget. Jag slår dövörat till och nickar och ler. Hon är hysteriskt rädd för att han ska bli behandlad orättvist, så hon letar nästan fel. Personalen på dagis är inte tillräckligt glad eller trevlig när hon lämnar honom där. När saker ska göras så ska det vara total rättvisa som gäller. "Vänta nu, har inte han plockat undan mer än henne nu. Du måste faktiskt också hjälpa till, annars har han gjort mer" osv. Självklart ska man väl eftersträva rättvisa, men det går faktiskt inte att ha allt totalt rättvist. Så är inte vårt samhälle uppbyggt. Att ge barn den uppfattningen att det är så är att göra dem en otjänst inför framtiden. Självklart ska man inte låta ett barn alltid komma undan medans det andra alltid får städa undan efter lek själv, men nånstans måste man sluta lägga sig i och låta barn lösa saker själv också.
Han får absolut tillsägningar om han gör nått fel. Han får inte göra precis vad han vill. Men jag är rädd för att det hon nu gör mot sin son snarare kanske leder till det som hon är mest rädd för än bort ifrån det.
Inte vet jag. Jag är ju (tyvärr) inte allvetande. Jag har inte svar på alla frågor. Jag är inte världens bästa mamma. Jag gör bara det bästa jag kan och det är jag övertygad om (oftast i alla fall) att andra föräldrar också gör det. Men vore det inte bättre om alla bara gjorde som jag i alla fall. *skrattar*
Träffade på en mamma en gång, genom en gemensam vän, som var en hysterisk "hönsmamma". Hon kunde inte lämna sitt barn själv i mer än någon minut innan hon gick för att se att han hade det bra, även fast vi andra kunde höra att alla barnen lekte och hade det roligt tillsammans. När hennes barn levde rövare och skrek och var allmänt störande för alla andra människor på stället struntade hon i vilket och log och frågade bara om han hade det roligt. Droppen för mig var när en man i sällskapet skojade med barnet. Han sa lite hastigt "nej, det där glaset får du inte dricka ur" och log när pojken skulle ta sig ett glas läsk. Det var varken med en barsk röst eller speciellt skräckinjagande. Ändå bestämmer sig mamman för att barnet bli rädd. Vi pratar om en 5 årig kille och han blev INTE rädd. Mamma drog honom till sig, kramade om honom och sa "var den dumma farbrorn läskig".
HALLÅÅÅ!!!
Vi andra vuxna satt och tittade på varandra och visste inte riktigt var vi skulle säga eller göra.
Sen satt hon hos honom under de närmast 30 minutrarna. När min vännina frågade henne om han inte skulle gå och leka med de andra barnen igen så sa hon att han blev så himla rädd så hon ville inte lämna honom ensam just då.
En annan mamma jag känner är så rädd för att hennes barn ska bli mobbad eller utanför så hon gör allt hon kan för att motarbeta detta. Han ska ha märkeskläder. Det är väldigt viktigt. Han ska ha alla nya leksaker. Hon berättar mer än gärna om den och den leksaken och dom och dom kläderna från det och det företaget. Jag slår dövörat till och nickar och ler. Hon är hysteriskt rädd för att han ska bli behandlad orättvist, så hon letar nästan fel. Personalen på dagis är inte tillräckligt glad eller trevlig när hon lämnar honom där. När saker ska göras så ska det vara total rättvisa som gäller. "Vänta nu, har inte han plockat undan mer än henne nu. Du måste faktiskt också hjälpa till, annars har han gjort mer" osv. Självklart ska man väl eftersträva rättvisa, men det går faktiskt inte att ha allt totalt rättvist. Så är inte vårt samhälle uppbyggt. Att ge barn den uppfattningen att det är så är att göra dem en otjänst inför framtiden. Självklart ska man inte låta ett barn alltid komma undan medans det andra alltid får städa undan efter lek själv, men nånstans måste man sluta lägga sig i och låta barn lösa saker själv också.
Han får absolut tillsägningar om han gör nått fel. Han får inte göra precis vad han vill. Men jag är rädd för att det hon nu gör mot sin son snarare kanske leder till det som hon är mest rädd för än bort ifrån det.
Inte vet jag. Jag är ju (tyvärr) inte allvetande. Jag har inte svar på alla frågor. Jag är inte världens bästa mamma. Jag gör bara det bästa jag kan och det är jag övertygad om (oftast i alla fall) att andra föräldrar också gör det. Men vore det inte bättre om alla bara gjorde som jag i alla fall. *skrattar*
posted by Berenike | 2:51 AM
4 Comments:
KLokt sagt.
På senare tid så stöter jag på ett nytt fenomen, föräldrar som låter sina barn härja fritt och sedan skyller på att "men de andra föräldrarna säger ju inte till _sina_ barn, så då går et ju inte/spelar det ju ingen roll om jag säger till mitt...".
Att deras barn kanske skulle ha lite god inverkan på övriga tänker de inte på. Eller att omgivningen iaf skulle drabbas av 1 barn mindre som skriker...
Jag har även själv varit med om en händelse som jag kom att tänka på så fort jag läste din blogg. Jag har en väninna som har två barn på 10 år och 8 år. Den yngsta har koncentrationssvårigheter och pillar på allt.. och då menar jag verkligen allt.
Jag får ångest varje gång hon kommer hem till mig. Alltså deras barn röjer verkligen loss. Härjar fritt. Hon låtsas som ingenting. Slår verkligen dövörat till. Jag får ta första steget och säga till att de får lugna ner sig lite. Förmodligen är hon så "van"att hon inte tänker på det själv. Jag däremot tänker herregud nu kommer grannarna och bankar på dörren snart.
Man måste sätta gränser. Jag kan nog vara en hönsmamma när det gäller min egen son som är 5år. Samtidigt som jag lär- och vill lära honom vad som är rätt och fel. Jag har nog varit rätt fjantig när det gäller min son men jag inser nu att jag måste pusha och driva honom framåt för att han ska våga och inse att han kan. Jag kan komma på mig själv när vi är ute och cyklar och jag säger till honom att han ska stanna vid övergångsstället för hundrande gången - och han blir så himla arg på mig för att jag "tjatar" på honom om detta, han vet ju att han måste stanna, men jag är så rädd att han glömmer. Självklart finns det skillnader...
Det får ju inte gå till överdrift som det där med dricksglaset som du beskrev ovan. OMG. Jag vill inte att min pojk ska bli mobbad och utanför men inte tänker jag köpa märkeskläder till honom för det. Det finns annat man kan göra. Huvudsaken de vet att man finns för dem och kan lyssna. Man kan inte skydda barn från all ondska - trots om man skulle vilja.
När man blir förälder har jag en känsla av att man omedvetet många gånger resonerar ''vad saknade jag själv när jag var liten''. Saknade man en beskyddande förälder blir man överbeskyddande. Saknade man kompisar blir man den som vill att barnet ska bli accepterat. Hur förklarligt fenomenet än är, så är det naturligtvis något som hämmar barnets utveckling.
Så som jag många gånger lämnat profetia om i diverse bloggar, så har man som förälder ett ansvar att lära barnet bortse från omgivningens förväntningar, lära känna sig självt och slå bort grupptryck. Att hantera situationer rationellt och med tålamod. Tyvärr är det många vuxna som saknar det - och vi som har det riskerar istället att gå åt överdrift åt andra hållet, och se till att barnet blir slutet och känslomässigt hämmat. Överlag tror jag att vi tänker och analyserar för mycket (jag är en av dem).
Men i grund och botten gör man det för att man vill visa kärlek till sitt barn, på sitt eget lilla vis. Även om det kanske inte alltid sker på rätt sätt, och även fastän de kanske inte förstår det förrän i vuxen ålder. Ett problem som nog tyvärr inte har en självklar lösning. Man får helt enkelt kolla efter varningstecken hos barnet. Verkar det må bra och ha det sociala liv det behöver - så har man lyckats oavsett hur vägen dit var.
Nice dispatch and this fill someone in on helped me alot in my college assignement. Thank you as your information.
Post a Comment
<< Home