Dåliga mammor???
Läste en artikel idag på aftonbladet.se angående "dåliga mammor"
(http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,902020,00.html). Den här diskussionen har varit på tapeten en hel del sen en mamma i USA för nått år sen erkände att hon hellre spenderade tid med sin man än sina barn och faktiskt skulle välja honom före barnen om hon tvingades välja. Detta skapade en jättedebatt i USA där en oändligt stor samling av "hemma-mammor" gick till angrepp verbalt och tyckte att denna kvinnan inte älskade sina barn och att hon var en väldigt dåliga mamma. Tyvärr hade hela debatten snedvridits och allt dessa hysteriska bullmammor såg var det som var fel, inte det denna kvinnan egentligen ville säga.
Hon försökte ge mammor som faktiskt kunde känna att de ville lämna bort sina barn ibland, ville ha egen tid, inte ville läsa boken en gång till eller helt enkelt ville se på nått annan är barnprogram på tv en röst. Man är inte en dålig mamma för att man inte vill umgås med sina barn hela tiden. Hon sa även att hon älskade sin man mer än sina barn och menade med detta att hon älskade dem på olika sätt. Tycka vad man vill om hur hon uttryckte sig men ligger det inte nått i det hon egentligen ville ha sagt. Inte ska man väl ha dåligt samvete för att man inte vill vara mamma hela tiden.
Efter att nu ha varit ifrån min dotter i 4 dygn ska jag villigt erkänna att det varit jätteskönt. Jag har absolut saknat henne massor men att få sova länge på morgonen, kunna åka till affären utan att ha nån som " vill ha" hela tiden och unna mig en klippning är inget som känns skamligt. Tvärtom känns det som om det är något man måste få göra för att fungera som en mamma. Bara för att jag inte orkar hela tiden eller inte vill jämt så betyder inte det att jag älskar min dotter mindre. Jag tror snarare att en mamma som ser till att inte göra ALLT för barnet hela tiden är en bra mamma.
Fram för mammor som vågar erkänna att det faktiskt inte är roligt jämt, som vågar ställa krav och som inte gör sitt barn till en bortskämd liten snorunge.
Stå på er!
(http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,902020,00.html). Den här diskussionen har varit på tapeten en hel del sen en mamma i USA för nått år sen erkände att hon hellre spenderade tid med sin man än sina barn och faktiskt skulle välja honom före barnen om hon tvingades välja. Detta skapade en jättedebatt i USA där en oändligt stor samling av "hemma-mammor" gick till angrepp verbalt och tyckte att denna kvinnan inte älskade sina barn och att hon var en väldigt dåliga mamma. Tyvärr hade hela debatten snedvridits och allt dessa hysteriska bullmammor såg var det som var fel, inte det denna kvinnan egentligen ville säga.
Hon försökte ge mammor som faktiskt kunde känna att de ville lämna bort sina barn ibland, ville ha egen tid, inte ville läsa boken en gång till eller helt enkelt ville se på nått annan är barnprogram på tv en röst. Man är inte en dålig mamma för att man inte vill umgås med sina barn hela tiden. Hon sa även att hon älskade sin man mer än sina barn och menade med detta att hon älskade dem på olika sätt. Tycka vad man vill om hur hon uttryckte sig men ligger det inte nått i det hon egentligen ville ha sagt. Inte ska man väl ha dåligt samvete för att man inte vill vara mamma hela tiden.
Efter att nu ha varit ifrån min dotter i 4 dygn ska jag villigt erkänna att det varit jätteskönt. Jag har absolut saknat henne massor men att få sova länge på morgonen, kunna åka till affären utan att ha nån som " vill ha" hela tiden och unna mig en klippning är inget som känns skamligt. Tvärtom känns det som om det är något man måste få göra för att fungera som en mamma. Bara för att jag inte orkar hela tiden eller inte vill jämt så betyder inte det att jag älskar min dotter mindre. Jag tror snarare att en mamma som ser till att inte göra ALLT för barnet hela tiden är en bra mamma.
Fram för mammor som vågar erkänna att det faktiskt inte är roligt jämt, som vågar ställa krav och som inte gör sitt barn till en bortskämd liten snorunge.
Stå på er!
posted by Berenike | 6:27 AM
4 Comments:
Guud vad skönt att läsa ditt inlägg.. jag är inte ensam! självklart får man dåligt samvete för att man inte alltid orkar vara mamma 110% hela tiden. Jag måste erkänna att jag skäms för att vilja ha en stund för mig själv ibland. Att få en tyst stund utan tjat och gnäll. Jag har en underbar pojk 5 år. Han pratar konstant hela tiden - och då menar jag också konstant! fråga bara mina nära och kära de vet. =).
Och ja det är underbart att han vill prata och att han är nyfiken på allt och alla runt omkring sig. Men det är också skön att bara få en stund för sig själv... jag är hellre en utvilad och glad mamma än en tjurig och vresig förälder som inte orkar med sitt barn. Får man en stund för sig själv och våga stå för det, så tror jag trots allt att barnen får det mycket bättre i slutändan. Skönt att man inte är ensam om att vilja vara "mammafri" inte alltid men ibland...
Japp, bra sagt. Såg intervjun med henne på Oprah, och hon var väldigt vettig, precis som du ;)
Just det där att man inte kan ersätta den "Romantiska kärleksrelationen" man har med en vuxen med en kärleksrelation till barnen, och att hävda att det funkar att lägga vuxenförhållandet på is i 10 år och tro att det ska vara intakt sen...
Klart ni ska ta hand om er själva, och inte ljuga om att BJörnes magasin faktiskt kan vara pisstrist!!
Ett jätteintressant inlägg. Dock finns det ju ett sunt mellanting mellan att aktivt föredra sin man framför barnen, och att aldrig någonsin vara mer än fem meter ifrån dem.
Att vilja vara ifrån sitt barn för att prioritera sig själv och samla energi inför nästa gång är ju ett av de stora privillegier jag som så-kallad varannanveckasförälder har, och det man måste komma ihåg är att ett visst mått av energisamling är konstruktivt och gynnar i slutändan barnet.
Ensamstående föräldrar där inte båda parter är lika aktiva har ju inte den möjligheten på samma vis, och väljer enligt vad jag förstår många gånger bort det av rädsla för att uppfattas som lata och oansvariga av sin omgivning - vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna fel.
Först och främst ska man inte bry sig så vansinnigt mycket om vad andra tycker. Huvudsaken är att man ur ett objektivt perspektiv kan se sig själv som en förälder som tillför barnen det de behöver mest: Trygghet och kärlek. Det finns lika många sätt att göra det på, som det finns människor. Att ha ett socialt kontaktnät utöver sina föräldrar är precis lika viktigt som att lära sig läsa och skriva.
Man ska alltid prata öppet om vem man är och vad man anser i sådana här frågor. Det kanske sticker i vissas ögon, och man riskerar att förlora respekt hos vissa personer, men då måste man fråga sig om de personerna var värda att satsa energi på. Kännetecknet på en vän är att någon ska tillföra positiva energier i den mån det går.
Turligt nog är jag lyckligt lottad genom att ha skaffat barn med en person som vill att jag ska vara så aktiv som möjligt i min sons liv. Tyvärr har jag förstått att alla inte resonerar likadant i den frågan. Vissa tycker att jag rör om i grytan för mycket genom att inte låta honom bara ha ett hem. Med tanke på att alla tycker olika, och att alla anser sig ha rätt - måste man i slutändan bedöma själv. Slå dövörat till när det gäller folk som anser sig veta så mycket bättre.
Har sett en del föräldrar som slaviskt följt den stereotyp du beskriver - ''ju mer jag frånsäger mig mina mänskliga rättigheter till förmån för mina barn, desto bättre förälder är jag'' vilket påverkar både relationen till den andra föräldern, och i slutändan leder till en utbrändhet. Där barnet får höra att föräldern inte orkar pga att det varit så krävande. Vilket barn vill växa upp med att höra det?
Sammanfattningsvis: Lagom är alltid bäst. Det finns inte bara ett rätt och ett fel. Hur mycket eller lite tid man spenderar med sitt barn är inte det viktiga. Det som är viktigast är att barnet känner sig älskat, tryggt... och att det vet att föräldern alltid finns där när barnet behöver någon.
Hörde en fembarnsmamma på tv som sade: Varför ska man alltid behöva leka med barnen varje kväll? Det är de enda de kan själva, som man inte behöver lära dem. Jag litar på att hon pratar utifrån erfarenheten att få prioritera det som verkligen räknas, när hon insett att hon inte hade tid att leka med alla fem barnen varje kväll. Tycker att vi med lite färre barn ska lära oss något av hennes erfarenhet, och sluta ha så förbaskat dåligt samvete eftersom det bara leder till att vi mår dåligt - vilket i sin tur går ut över barnet. Barn är ju nämligen världsbäst på att uppfatta olika typer av signaler, som vi själva kanske inte ens är medvetna om att vi sänder ut.
Få barnen att känna att det är bäst i världen i era ögon - och bry er inte om vägen fram till att komma dit. Så är det garanterat ett framgångsrecept.
Jag har inga barn - men får jag det ngn dag så ska jag verkligen försöka värna min egentid. Tror det är A och O för att alla parter ska må bra.
Hoppas det gick bra för din dotter att vara hos sin pappa. Du lät inte överförtjust innan hon skulle iväg...
Post a Comment
<< Home